— Ah, Ascher Lazarus, käre gamle vän! — sade Gustaf Blom med matt röst och räckte lotterikollektören sin utmärglade hand.
— Det är verkligen ni, herr Blom, min käre herr Blom, min bäste herr Blom! Och jag som trodde er vara död. Det är förskräckligt!
— Finner ni det förskräckligt att jag lefver? — sade Gustaf Blom med en svag antydan till ett leende på de bleka läpparne. — Ja, det är förskräckligt, herr Lazarus! — tillade han och stirrade med glanslös blick framför sig.
— Det är förskräckligt, att jag trodde er vara död, herr Blom, återtog Ascher Lazarus. — Jag gick här i flera dagar och sökte er, och icke det ringaste spår efter er kunde jag finna, icke ens ett aflägset rykte om att ni blifvit räddad. Min gamla mor dog af skräck, herr Blom, natten efter det Sarah blifvit förd till vår bostad, men den gamla frun tog dock tillbaka sin förbannelse. Ja, herr Blom, hon välsignade min dotter och må hennes eget minne derför alltid vara välsignadt. Jag och mina barn begräto den gamla frun, men jag tror nästan att vi ännu mer gräto öfver eder död. Så ung, sade vi, och redan skördad af dödens lia! ... Jag var dock glad, herr Blom, att ni icke vid olyckstillfället hade det der vackra gulduret på er, som ni lemnade mig för så längesedan i förvar. Det hade varit skada på pjes.
Gustaf Blom tycktes icke mycket lyssna till Ascher Lazarus prat. Han fortfor att stirra på grushögarne.
— Ni är sorgsen, herr Blom, — sade
