heller mera så »grön», som ni var, när jag kom tillbaka från Ostindien ... Men ni vet kanske icke, att herr Brummer är död?
Gustaf Blom hörde icke frågan, men han gjorde en nästan omärklig böjning på hufvudet, hvilken Wilhelm Schmidt tog för ett jakande tecken.
— Ja så, ni har redan hört att gamle Brummer är död? — återtog principalen. — Det var en utmärkt bokhållare och firman mycket tillgifven. Min salig farbror satte högt värde på Brummer.
Saken var den, att gamle herr Brummer, som åter led af sin vanliga snufva i början af Maj, olyckligtvis fick strålen af en slang i sjelfva halsgropen, när han skulle efter sin vanliga kontorstid gå hem aftonen af första branddagen. Han hade, utan att bekymra sig om elden, skött sina vanliga göromål, och när klockan slagit nio på aftonen, begaf han sig hem för att se efter om det brann äfven i det hus, der han bodde och i fall detta icke voro händelsen sätta på spritkokaren och laga sig något varmt för snufvan. Men så kom den otäcka vattenstrålen midt i halsgropen. Snufvan blef obotlig, och nyss före Johann Gottschalk Schmidts död afled firmans bokhållare. Man kom just och berättade detta för herr Johann Gottschalk Schmidt, der han satt på den gamla murkna balkongen öfver det svarta vattnet i den dyiga kanalen och fröjdade sig åt att hans hus icke brunnit och ej heller hans magasiner samt att hans dotter blifvit lyckligt gift med firmans brorson.
— Hvad säger ni? — utropade gamle herr Schmidt och tappade i häpenheten sin stora sjöskumspipa i kanalen. — Är gamle Brummer dö ...
