Hoppa till innehållet

Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
274

Wandrahm? Det är ju möjligt, ty det ligger onekligen något särdeles fängslande i deltagandet uti vidtomfattande handelsaffärer, äfven om man sjelf icke erhåller någon annan vinst deraf, än sitt dagliga bröd. Gustaf Blom hade icke längre denna orediga föreställning om »verldshandeln», som han egde, då han först kom till Hamburg. Han såg klarare in i handelns väsende och hade kastat öfver bord alla dåraktiga förhoppningar om att helt hastigt göra sig sjelf till millionär.

— Det kan vara nog att draga sitt strå till stacken, — brukade han ofta säga, — och att hjelpa till att skapa tusentals familjers välstånd, gifva folken upplysning och bröd, ty dertill bidrager handeln mer än något annat. Det är icke missionären, som sprider civilisationen bland vildarne, om han också inbillar sig det, utan det är köpmannen, hvilken på samma gång han befordrar sitt vinstbegär och kanske förtjenar millioner mark banko också utbreder välsignelse bland millioner menniskor. Mina små siffror i hufvudboken äro minsann inga betydelselösa tecken.

Sådana underliga åsigter hade Blom fått, och ju äldre han blef, desto lifligare trodde han på handelns mäktiga kraft att befordra civilisationens sak. Det var en besynnerlig gammal bokhållare. Han älskade äfven andra böcker, än sin hufvudbok, och de få personer, som besökt honom i hans bostad, berättade märkvärdiga historier om hans stora bibliotek och om den lilla, men utvalda konstsamling, han småningom förskaffat sig.

— Det är en liten vacker bit, den der, — sade han alltid och ställde sig med förtjusta blickar