i den började Gustaf Blom studera namnen på Hamburgs köpmän.
Han läste sida efter sida, men blef icke mycket klokare på den lektyren. Några rekommendationsbref hade han icke. Hvad skulle han med sådana? tänkte han. Nu stod han likväl villrådig.
Så mycket hade han haft klart för sig, att Hamburg vore rätta platsen, ty på den tiden stod nämnde stad i högt anseende i norden, och när man skulle lära handeln, gick man företrädesvis till Hamburg. Men dermed var han icke långt kommen. Han hade, som vanligt, sett saken i stort och icke tänkt på detaljerna.
När hotelets stora klocka ringde till middag, gick den unge svensken ned till table d’hôte, der han anvisades plats emellan tvenne unga män, som snart inledde samtal med honom. Han hade största möda att förstå dem, och likväl talade de tyska, ett språk, som Gustaf Blom ansett så lätt att begripa, när han i studentexamen blifvit examinerad i en tysk läsebok och som jemte en ytlig kännedom af franska grammatikan förskaffat honom ett ganska vackert betyg.
— Det var besynnerligt, att man talar så illa tyska i Tyskland, — tänkte han. Den anmärkningen hade han för öfrigt redan gjort vid sitt samtal med uppassaren, och det återverkade på honom sjelf till den grad, att han knappt kunde säga en enda begriplig fras.
Gustaf Blom sökte emellertid att göra sig hemmastadd på den plats, han utvalt till sitt framtida verkningsfält. Han studerade ganska uppmärksamt de sköna hamburgskorna, som promenerade på
