»Seidel», »Seidel», skallade det hela aftonen, och för hvarje sådant rop framkom en ny »Seidel», en af de ofvannämnda ölmuggarne, med friskt, skummande öl. Och så trakterade orkestern med något nytt stycke på de skrällande messingsinstrumenterna, hvilkas toner återskallade från de höga murarne.
Gustaf Blom fann konserten mer egendomlig än vacker, och i Stockholm skulle man med en viss rynkning på näsan hafva sagt, att publiken vore »något blandad», men han sökte och fann plats vid ett bord, der man, äfven utan att han begärde det, betjenade honom med en »Seidel» och derför fordrade två schilling courant.
Publiken var en glad, men anständig hamburgerpublik, bestående af småkrämare och handtverkare samt en och annan »arbetsman» med deras hustrur och döttrar. Det var ingalunda »das elegante Fremdenpublicum», hvilken bullersam och anspråksfull, men främmande för den verkliga glädjen, plägar befolka andra, till det yttre mera lysande, men till det inre värdet mycket underlägsna lokaler i den stora Elbstaden.
Vid det bord, der Gustaf Blom funnit plats, satt en familj, hvars utseende förrådde ett österländskt ursprung. Det var en liten, mager man med små, plirande, rödkantade ögon och grått hår, som ringlade sig omkring öronen och nedåt rockkragen. Hans ålder tycktes vara svår att bestämma, men så der omkring femtiotalet måste han dock hafva varit. Han var ytterligt mager, men hans hufvud hade varit vackert, om ej de plirande ögonen skämt bort totalintrycket, hvilket deremot
