Jungfernstieg? Han vill höra om vi icke skulle förråda oss.
— Å nej, det är en främling, det höres nog på hans tal, — menade den som kallades Peter Kühn, — men det torde i alla fall vara rådligast att icke släppa honom ... Min herre, om ni behagar stiga i vår båt, skola vi på en handvänning föra er till Jungfernstieg, — fortfor han vänd till Gustaf Blom och sträckte ut handen, liksom för att hjelpa honom att stiga ned i båten.
Det föreföll Gustaf Blom icke alldeles så angenämt att med tvenne obekanta personer, hvilkas afsigter han icke kände, begifva sig ut på det mörka vattnet. Han tvekade att begagna sig af den erbjudna hjelpen.
Den ena af karlarne, som stod med en fot i båten och den andra på stranden, tycktes vilja med ett slags mildt våld tvinga honom att följa dem, då gränden plötsligt upplystes af skenet från ett par lyktor, hvilka höllos tätt framför Gustaf Blom och den, hvilken mottagit namnet Peter Kühn.
Hvarifrån kommo dessa lyktor, då man ej förr än så der plötsligt såg deras skarpa och näsvisa sken midt framför sina ögon? tänkte Gustaf Blom; men mera hann han icke tänka, förrän han kände sig ögonblickligt neddragen i båten. Det gick så häftigt, att hans hatt föll af honom och blef liggande på stranden.
— Stanna! — ropades från de personer, hvilka höllo lyktorna och som Gustaf Blom i hastigheten tyckte sig märka bära något slags uniform. Sannolikt ett par nattväktare, tänkte han, och som hans
