För sent! förskräckliga ord, som nu ljudade omkring börsen. En monark, som tagit miste på tiden och gör medgifvanden först i sista stund åt sitt folk, kan icke finna det der »för sent» obehagligare, än herrar affärsmän omkring Gustaf Blom funno det.
— Ser ni, herr Schreier, att vi skulle komma för sent i dag. Det är sorgligt i sanning. Icke kunde jag gerna taga en droska från Neustädter Fuhlentwiete för att fara till börsen.
— Nej, det hade varit en dum spekulation, herr Fischer, ty det hade kostat er åtta schilling courant.
— Alldeles, herr Schreier! Men att ge ut ett par schilling är harmligt nog. Det är en fördömd inrättning med den här börsqvarten. Kanske jag icke förtjenar en enda schilling här i dag.
Med den bedröfligaste min i verlden drog herr Fischer upp sin börs och letade mycket tveksamt fram ett par ganska orena hamburgerschillingar i silfver, hvilka han sedan vände en god stund i handen, innan han släppte ned dem i den bössa, som hölls fram af en uniformerad börsvaktmästare. Det var först efter schillingarnes nedsläppande i bössan, som herr Fischer släpptes in på börsen.
Herr Schreier och alla de andra, som icke hunnit innanför dörrarne, då klockan tystnat, samt ibland dem Gustaf Blom, måste undergå samma beskattning. För sin del fann Gustaf Blom det nästan löjligt, att de stora affärsmännen skulle jämra sig så förskräckligt öfver utgiften af de der schillingarne. Men det hör väl till »coutumen», tänkte han. Det är sannolikt en »Hamburger-usance». Han bestyrktes så mycket mer i den förmodan, då en gammal
