Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53

tillsammanlagdt blef det ett mäktigt dån och ett buller, som slog med häpnad, något vördnadsbjudande, nästan majestätiskt. Det var kanske också en bild af handeln, skådad i sitt stora verldsbetydande sammanhang, och sedd i de enskilda, oändligt små och futtiga detaljerna.

Gustaf Blom sökte hämta sig från det första, öfverväldigande intrycket, men hans vanliga tillförsigt tycktes hafva lemnat honom. Han sökte öfvertala sig sjelf, att han nu blott behöfde öppna munnen för att genast göra sin lycka, men han kom sig icke för att öppna munnen. Han kände sig så olyckligt bortblandad i denna lifligt sysselsatta mängd, der väl hvar och en hade ett särskildt mål för dagen, en praktisk punkt att hålla sig till, och han endast sväfvade med sina önskningar »ins Blaue hinein».

Så stod han lutad mot en pelare och hörde och såg allt, tyckte han, men hörde och såg egentligen ingenting. Han stördes i sina betraktelser af en röst, som tilltalade honom:

— Min herre önskar något?

Det var samme gamle man med det vördnadsbjudande utseendet, som han nyss förut sett tveka att betala de par schillingarne courant för att slippa in på börsen efter klockan ett qvart till två.

— Nej, jag önskar ingenting, — svarade Gustaf Blom, som egentligen önskade ganska mycket, men icke kom sig för att säga det.

— Då får jag bedja er, min herre, att lemna den här platsen, — sade den gamle herrn.

— Hvarför det, om jag får fråga? — genmälde