några mark för tillfället. Mången gång hör jag klagomål öfver de stackars procent, jag nödgas beräkna för att kunna lefva, men aldrig hör jag någon klaga öfver den höga ränta och den stora provision, som Salomon Heine betingar. Han får dessutom furstliga presenter och en hel mängd granna ordnar. Mig spottar man kanske åt, då jag passerar öfver Grosse Neu-Markt och kallar mig en obarmhertig jude, liksom jag någonsin varit obarmhertig eller som om det skulle ligga i vår slägt att vara obarmhertig. Kan ni säga mig, min herre, hvarför Ascher Lazarus skulle vara obarmhertigare, än Salomon Heine?
Nej, det kunde Gustaf Blom icke säga.
— Nå, ser ni nu. Den store Salomon, som sitter i all sin prakt, omgifven af en skara uppvaktande från jordens alla furstehus, och lutar sig så beqvämt mot sin börspelare, är egentligen ingenting annat än en annan upplaga af Ascher Lazarus, den arme gamle mannen, som står på sin plats på börsen en hel timme, dag ut och dag in, och väntar att man skall komma och göra en god affär med honom.
— Det kan ni ha rätt uti, — sade Gustaf Blom ännu en gång, men han kände dock icke någon håg att gå i lära hos Ascher Lazarus i dennas lånebutik vid Neuer Steinweg, då han deremot föresatt sig att hos Salomon Heine lära sig konsten att blifva millionär.
— Vill ni hedra mig med ert besök, min herre, någon dag? — yttrade Ascher Lazarus slutligen, när hans väg icke längre gick åt samma håll, som den unge främlingens. — Jag vet nog att ni
