Detta var hufvudinnehållet af Gustaf Bloms uppmaning till dem som på hans rop skyndade till stället, men hvilka icke tycktes känna ringaste håg att efterkomma uppmaningen. De blott betraktade honom med uttryck af förvåning, och ingen visade sig beredvillig att lemna honom någon hjelp eller ens låta honom få förfoga öfver en båt, då han ville sätta sig i spetsen för förföljelsen.
På en stor Hamburger-Fleth sker aldrig några brott, allra minst på ljusa dagen, menade man. Den som påstod motsatsen, kände icke Hamburg. Den främmande herrn måste hafva på ett förvånande sätt misstagit sig.
Ett sådant förnekande af fakta, och det af personer, som uppenbarligen icke hade den ringaste reda på saken, höll på att sätta Gustaf Blom i raseri. Med hvarje minut förspildes en dyrbar tid. Han frågade om der icke fanns någon medlem af polisen. Jo, en sådan fanns verkligen, men polismannen tycktes icke vara angelägnare, än de öfriga tillstädeskomna, att taga reda på det förmenta brottet och söka fängsla dess upphofsman.
En af dem, som kommit senare till platsen, trodde sig, så snart han erfarit hvarom frågan var, kunna upplysa att det unga fruntimret icke varit någon annan, än Fräulein Schmidt, en dotter till den rike köpmannen Johann Gottschalk Schmidt, hufvudman för den verldsbekanta firman Schmidt, Schmidt & Schmidt som hade sitt kontor strax bredvid, i andra hörnet af Alter Wandrahm.
— Åh, skulle det vara fröken Schmidt! — utropade Gustaf Blom, hvilken i vanmäktigt raseri
