lindrigare stötar, huvudsakligen härledande sig från stenarna på vägen. Snart möttes de.
— Ohoj! sade formannen till Smiler.
— Ohoj! sade Dick till Smart, ett eko av samma röst.
— Du har kört dit me na, förstås? frågade Reuben fridsamt.
— Jaha, sade Dick med en så avgörande tonvikt på sista stavelsen, som om han aldrig i sitt liv tänkt säga något mera. Smiler, som trodde det var slut på samtalet, ville sätta sig i gång igen.
— Ohoj, sade formannen. Jag ska säja dig hur det är fatt jag. Den där tösen är i dina tankar mer än vad som är bra för dig, min gosse lilla. Du är aldrig glad numera, om du inte har henne att bekymra dig om på ett eller annat vis.
— Det vet jag ingenting om, far, sade Dick tämligen enfaldigt.
— Men jag vet — ptro Smiler — åt skogen med fruntimmer, di tänker inte på annat nuförtiden än att få karlarna fast och sen leka med dom.
— Pyttsan, du bara säger precis detsamma som alla andra, det är alltihop det, far.
— Alla andra tycker det som är något förstånd i, det är vad di gör för det mesta åtminstone, Dick.
Dick såg bort i fjärran över en väldig sträcka av intecknad mark.
— Jag önskar jag vore rik som en lord och hon fattig som en kråka, mumlade han, så skulle jag snart fråga Fancy om något.
— Jag önskar det jag med, min pojke. Nåja, tänk noga efter vad. som är bäst, det är vad jag har att säga.
140
