II.
Fortsättning på färden.
Dicks lynne hade förbättrats till den grad under loppet av dessa bekännelser från den älskade att han nu lät Smart känna piskan; och det var på halsen inte långt från öronen som piskan träffade. Smart, som gått i tankar för någon tid, hade aldrig drömt om att Dick kunde räcka så långt med en piska som under denna samma färd aldrig sträckt sig längre än till hans länd, skakade på huvudet och skuttade i väg med en särdeles ysterhet, vilket var mycket angenämt för det unga paret bakom honom, tills de vid en krök av vägen plötsligt kommo alldeles bakom bonden, bondens dräng och bondens hustru med den fladdrande schalen, alla guppande upp och ner precis som förut.
— De odrägliga människorna! Nu äro vi inpå dem igen.
— Javisst. De har väl lika stor rätt till vägen som vi.
— Ja, men det är förargligt att vara övervakad på det sättet. Jag vill ha vägen alldeles för mig själv. Se ett så'nt gammalt åbäke till kärra! Hjulen på bondens vagn guppade just i det ögonblicket ned i en fördjupning tvärsöver vägen, så att vagnen slingrade till och alla tre nickade
158
