med huvudet stött mot handen. Gräskanten hindrade hans steg att höras, och det var först då han kom alldeles intill som gestalten kände igen honom. Den for upp, och han stod ansikte mot ansikte med Fancy.
— Dick, Dick! O, är det du, Dick!
— Ja, Fancy, sade Dick i en rätt ångerfull ton och lade ner sin nötpåse.
Hon sprang fram till honom, slängde sin parasoll på gräset, lade sitt lilla huvud mot hans bröst, och så strömmade berättelsens ord fram, stötvis avbrutna av hysteriska gråtanfall, som väl aldrig varit våldsammare i kärlekens hela historia.
— O Dick, snyftade hon, var har du varit så länge ifrån mig? O, jag har lidit alla dödens kval och trott att du aldrig skulle komma till mig mer! Det var grymt, Dick; nej, det var det inte, det var rättvist! Jag har gått miltals fram och tillbaka genom skogen för att få rätt på dig, tills jag blivit alldeles utsläpad och genomtrött och inte kunnat gå ett steg längre, utan blivit sittande här. O Dick, så snart du gick, så förstod jag att jag sårat dig och lade bort klänningen; den är inte färdig än och jag ska aldrig göra den färdig, utan jag ska ha en gammal en på söndag! Ja, Dick, det ska jag, för jag bryr mig inte alls om vad jag har, när du inte är med mig — jo, du tror jag gör det, men jag gör det inte! — och jag sprang efter dig och jag såg dig gå uppför Snigelstigen och inte titta dig om en enda gång, och så dök du in och jag efter dig; men jag var för långt ifrån. O, jag ön-
