att leva i; men den praktiserades numera i lika hög grad av dem som icke ledo av en sådan inskränkning i utrymmet.
Skogvaktarens gestalt framträdde i den halvmörka trädgården, och Dick gick fram till honom. Den äldre av dem teg och lutade sig över staketet till en svinstia som stod till vänster om gången, och Dick gjorde detsamma; och båda två förlorade sig i åskådan av en vitaktig skuggskepnad som rörde sig och grymtade bland halmen i stians inre.
— Jag har kommit för att fria till Fancy, sade Dick.
— Det vore så gott att ni inte gjort'et.
— Hur ska jag förstå det, mr Day?
— Därför att jag får lov att säga, att ni kommit med en begäran, som det inte är troligt att ni får beviljad. Har ni kommit för något annat?
— Ingenting annat.
— Då får jag lov att säga er att ni kommit i ett enfaldigt ärende. Vet ni av vad mor hennes var för något?
— Nej.
— Lärarinna, ser ni, för en godsägares barn, men hon var tokig nog att gifta sig med skogvaktaren på godset; för jag var bara skogvaktare då, men nu har jag ett dussin andra järn i elden som spektor för mylord här på stället, och än är det timmeraffärer och skogfällning och än är det grus- och sandaffärer och det ena med det andra. Men tror ni väl att Fancy snappat upp sina fina manér, sina nätta vändningar när hon talar, sitt sjungeri och sin boklärdom i ett litet lantligt hål som det här?
— Nej.
— Vet ni var, då?
