Spelmännen stampade den ena efter den andra på dörrhällen för att skaka av stövlarna den minsta partikel av smuts eller löv som klängt sig fast, klevo sen in i huset och togo en överblick av ställningen inomhus. I den öppna dörren till ett litet inre rum på vänster hand, mellanting emellan handkammare och källare, stod Dick Dewys far, Reuben, till yrket ”tranter” eller forman. Det var en grann och stadig karl på fyrti år som hade till vana att syna folk uppifrån och ned då han först gjorde deras bekantskap och som vanligen med ett leende studerade horisonten eller avlägsna föremål, medan han talade med sina vänner, som gick omkring med en svajande gång och satte ut tårna ganska ordentligt. Han stod nu lutad över ett litet fat i handkammaren, färdigt att tappas och besvärade sig inte med att vända sig om eller lyfta upp ögonen vid gästernas inträde: han förstod av de välkända fotstegen att de voro de väntade gamla vännerna.
Det stora rummet till höger var klätt med knippor av järnek och andra ständigt gröna blad, och från mitten av den väldiga bjälken, som delade taket i tu, hängde misteln, orimligt stor i förhållande till rummet och så lågt placerad att det blev nödvändigt för en fullväxt person att gå runt omkring den eller riskera att trassla in sitt hår i den. I detta rum sutto mrs Dewy, formannens hustru, och de fyra andra barnen, Susan, Jim, Bessy och Charley som med långa jämna mellanrum markerade avståndet från sexton till fyra år — den äldsta i serien skilde sig från den förstfödde Dick med nästan lika stort mellanrum.
Någonting hade uppenbarligen just satt Charley i en häftig bedrövelse strax innan spelmännen trädde in; han hade i sin själs förvirring tagit ned en spegel och höll den
