VII.
Eftertanke.
Nästa morgon steg kyrkoherden tidigt upp. Det första han gjorde var att skriva ett långt och grundligt brev till sin vän i Yorkshire. Sedan han ätit litet frukost, gick han över ängarna bort till Casterbridge, bärande brevet i fickan så att han kunde posta det i staden och slippa förlora en hel dag, som fallet varit om han lämnat det till brevbäraren i byn.
Det var en dimmig morgon, och träden strödde smattrande vattendroppar, som de samlat ur den tunga fuktiga luften; med dropparna följde då och då ett ekollon ned i marken. Ute på ängarna hängde spindelvävarna nästan ogenomskinliga av väta i festoner över staketen, och de fallande löven skiftade i alla nyanser av brunt, grönt och guld.
En låg munter vissling hördes från stora landsvägen som han nu nalkades, och sedan de lätta stegen av en ung man som gick åt samma håll som han själv. Då han nådde fram till korsningen av sin egen stig med vägen, fick kyrkoherden syn på Dick Dewys öppna strålande ansikte. Dick lyfte på hatten, och kyrkoherden steg upp på landsvägen där Dick tågade fram.
230
