Det röda i mr Maybolds ansikte bleknade bort: han vände sig och såg Dick rätt in i ansiktet.
— Nej, svarade han i ansträngd ton. Jag har inte hört något alls om er och miss Day.
— Jo, hon är min fästmö, och vi ska till att gifta oss nästa midsommar. Vi hålla det rätt hemligt just nu, för det är ganska många månar kvar; men det är hennes far som vill att vi inte ska gifta oss förr, och naturligtvis har vi gett med oss. Men tiden går snart sin kos.
— Jo, tiden går snart sin kos, tiden glider bort med varje dag — jo.
Maybold sade dessa ord, men han hade ingen aning om vad det var. Han kände bara en kall och kuslig darrning som ilade genom honom; och allt vad han kunde samla sina tankar om var att den unga varelse vars behag hade narrat honom att fatta det mest okloka beslut i hans liv var mindre en ängel än en kvinna.
— Ser ni, sir, sade Dick oskuldsfullt, det blir på sätt och vis bättre så. Jag är vid den tiden välbeställd chef för en filial av fars affär som vi tänker sätta upp nån annanstans. Den har växt till riktigt mycket på sista tiden, och vi beräknar att nästa år få hålla ett par hästar till. Vi ha redan fått ögona på en, brun som ett körsbär och manken står som en regnbåge och inte ett grått hårstrå på'na — priset är trehundra kronor. Och för att följa med min tid har jag låtit trycka några kort, och jag kanske får lämna er ett, sir.
— Ja visst, sade kyrkoherden och tog mekaniskt det kort som Dick lämnade honom.
— Jag tar av här på Grey-bron, sade Dick. Jag förmodar att ni går raka vägen upp till stan?
232
