ligen satte han sig i rörelse och gick med snabba steg tillbaka till prästgården i Mellstock.
Länge och väl spände han sina krafter, innan han förmådde sätta sig ned i sitt arbetsrum och skriva följande:
”Bästa miss Day! Meningen med era ord: ’Frestelsen är för
stark’, er bedrövelse och era tårar har blivit mig klar av en ren
händelse. Jag vet i dag vad jag inte visste i går — att ni icke
är fri.
Varför talade ni inte om det för mig — varför gjorde ni inte det? Trodde ni att jag visste det? Nej. Hade jag vetat det, skulle mitt uppförande, då jag kom till er, varit oförsvarligt.
Men jag klandrar er inte! Kanske har ni inget att förebrå er — jag vet inte. Fancy, jag älskar er alltjämt, fastän min tro på er är rubbad på ett sätt som inte kan beskrivas, och mitt ord till er står ännu fast. Men vill ni göra rättvisa åt en hederlig man som litar på ert ord och taga i övervägande huruvida ni med heder kan överge honom under dessa omständigheter?
Eder varmt tillgivne Arthur Maybold.”
Han ringde på klockan. — Säg åt Charles att genast
ta med sig de här skrivböckerna och det här brevet till
skolan.
Tjänsteflickan tog paketet och brevet och om några minuter kunde han se pojken gå ut genom prästgårdsgrinden med det ena under armen och det andra i handen. Kyrkoherden satt med handen stödd mot pannan och såg efter pojken, då han steg uppför sluttningen och klev ut på det lilla fält som låg mellan detta område och skolan.
Här mötte han en annan pojke och sedan de hälsat på varandra och utbytt några lekfulla boxningar, kom den andra pojken fram på vägen till prästgården och den förra försvann ur sikte.
234
