Fancys drag skiftade i oräkneliga små rodnader och hennes hjärta klappade i oräkneliga små dallringar av tillfredsställelse. — Men, sade hon, det var kanske bara därför att det var slut på gudstjänsten?
— Visst inte, det hade ingenting med det att göra. Det var bara därför att ni är så ansedda i församlingen. Det var alldeles precis som di alla och envar hade kommit på Dick med att kyssa ihjäl er, var det. Var det inte så mrs Dewy?
— Jo just så var det.
— Så folk ska prata om allt vad man gör! utropade Fancy.
— Nåja, om ni hittar på vackra visor, kära vän, så kan ni väl inte klandra andra för att de sjunger dem.
— Du gode Gud, hur ska jag komma igenom alltsammans? sade åter den unga damen, men bara så de som voro i rummet kunde höra det. Hennes andetag voro någonting mitt emellan suckar och flämtningar, ögonen runda och lysande, ansiktet upphettat.
— Åhå, du kommer mycket gott igenom det alltihop, barn, sade mrs Dewy lugnt. Det värsta i hela ceremonien det är när de komma och hämta en; när du väl går fram till koret i kyrkan, så kommer du att känna dig hur säker som helst. Jag vet då bara att jag kände mig morsk som en soldat hela tiden, fast jag tittade ned förstås och såg blyg ut som en flicka ska göra. Kom bara ihåg det Fancy!
— Och jag gick uppför kyrkgången så lugnt och stilla som ett lamm, tillfogade mrs Penny. Se Penny är så liten till växten. Men visst var jag yr i mössan invärtes. Nå, jag tänkte som så: ska det vara, så går det väl också!
