Sida:I grönan skog 1922.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

det hundra. Jaha, och så småningom växte det till tvåhundra. Ja ni tror mig inte förstås — men han gnodde på så det blev fyra hundra! Han gnodde vidare, och vad blev det då? Joho ni, det vart åtta hundra! Jaha, och sen — Leaf fortsatte i den högsta synbara upphetsning, i det han slog knytnäven mot sitt knä med sådan styrka att han ryckte till av smärta — joho ni, han gick bara på, och så blev det ETTUSEN!

— Hör bara, sade formannen. Det var allt styvare än Englands historia det, pojkan!

— Tack för din historia, Thomas Leaf, sade farfar William; och så sjönk Leaf gradvis tillbaka i sin intighet.

Mitt ibland ett virrvarr av skratt, gamla skor och flädervin gåvo Dick och hans brud sig iväg sida vid sida i den förträffliga nya fjädervagn, som den unge formannen nu var ägare till. Månen hade just hunnit över sitt fylle och gjorde allt ljus av lyktor eller deras egen skönhet onödiga för de unga tu. De körde långsamt längs med Yalbury-dalen där vägen går fram mellan två skogsdungar. Dick talade till sin följeslagerska.

— Fancy, sade han, ser du vi äro så lyckliga, därför att vi har sånt fullständigt förtroende för varandra. Ända sen den stunden då du bekände för mig din lilla flirt med Shinar nere vid floden (och det var ju egentligen inte alls någon flirt), så har jag tänkt på hur okonstlad och god du måste vara som talade om en sån småsak, och så att du kunde vara så rädd för det som du var. Det har gjort att jag beslutat att tala om allt för dig sedan dess. Vi ska inte ha några hemligheter för varandra käraste säg? — aldrig några hemligheter.


261