— Syndare, föreslog Jimmy, som tog långa steg som karlarna och aktade sig för att sacka efter som de andra småpojkarna.
— Usla maskiner för en sådan gudomlig sak som musik!
— Alldeles rätt, William, det är det! sade hela skaran med en stämma och djupt allvar.
I samma stund stego de fram till en grind i närheten av skolan som stod på en liten höjd på andra sidan av en korsväg och avtecknade sig mot himlen, mörk och enformig. Instrumenten stämdes nu om, och hela kapellet steg innanför häcken, uppmanat av William att hålla sig på gräset.
— Numro sjuttiåtta, kommenderade han sakta, medan de formerade sig i en halvcirkel och pojkarna öppnade lyktorna för att få starkare ljus och riktade deras strålar rätt på notböckerna.
Och så strömmade ut i den stilla natten en urgammal och välnött psalm som gav kristendomens budskap i egendomligt harmoniska ord för dessa enkla människor som stodo där så fulla av heligt nit och sjöngo dem:
Var glad du helga kristenhet
Och prisa Guds barmhärtighet.
Gott haver han bevisat dig,
Han är dig huld evinnerlig.
Ett under här på jorderik
Lät han oss ske så mildelig.
Den som Guds faders visdom var
Vart här i mandom uppenbar.
