Denna gång hörde hon honom och gick genom trädgården in på baksidan av skolhuset. Fotsteg ekade från det inre, dörren öppnades och tre kvart av den unga skolfrökens blomstrande ansikte och gestalt visade sig för honom; dörrkanten tog bort ett stycke av hennes vänstra parti. Sedan hon fått syn på honom och känt igen honom, kom hon fram till grinden.
Hade vid anblicken av honom den skära blomman på hennes kind djupnat, försvagats, eller täckte den fortfaande på samma sätt sin normala yta? Det var en fråga som hundratals gånger i kommande stunder genomgrubblades, och grubblet ändades alltid efter tröttsamma fram och tillbaka i en enda slutsats: att det var omöjligt att avgöra.
— Er näsduk, miss Day, jag har kommit hit med den. Han höll fram den spasmodiskt och tafatt. — Mor fann den; under en stol.
— Åh, tack så mycket för att ni kom med den, mr Dewy. Jag kunde inte få klart för mig var jag hade tappat den.
Men Dick, som inte var någon erfaren kurtisör — för han hade verkligen aldrig förr haft någon kärlekshandel för sig annat än på skolpojksfason — kunde inte draga någon fördel av situationen; och så klippte han av med denna blunder, som efteråt kostade honom många bittra stunder och en sömnlös natt:
— God morgon, miss Day.
— God morgon, mr Dewy.
Grinden stängdes; hon var borta; och Dick stod där utanför i samma ställning till henne som han haft, innan han gjorde denna visit. Naturligtvis kunde inte något
