döda, tills han åter som vanligt lutade sig över stöveln. Rader av läster, stora och små, tjocka och smala, fyllde väggen i bakgrunden, och i dess mörka skugga satt ett slags skyltdocka i gestalten av en lärling med ett snöre bundet om håret — förmodligen för att hindra det att falla ned i ögonen. Han satt och småskrattade åt anmärkningar som flödade in utifrån men hördes aldrig svara på dem, så länge mr Penny var närvarande. Utanför fönstret hängde vanligen överlädret till en Wellington-stövel spikat vid ett bräde som för att torka. Där fanns ingen skylt över dörren; han föraktade i själva verket — som vördnadsvärda banker och handelshus — allt vad annonsering hette; och det skulle ha varit under hans värdighet att för främlingars skull måla upp namnet på en affär som existerade uteslutande genom personlig bekantskap baserad på respekt.
De som kommit och sökt honom stodo nu utanför hans fönster, ibland lutade mot brättet, ibland promenerande ett stycke fram och tillbaka framför det. De talade med väl avvägda åtbörder till mr Penny som tronade inne i rummets dunkel.
— Jag tycker om en karl som håller på sina likar — sina likar om söndagarna åtminstone — det gör jag.
— Man kan inte vänta sig bättre av folk som inte vet vad ett gott dagsverke vill säga — det är min mening.
— Min tro är att det inte är karln som har skulden; det är hon — hon är den fula fisken.
— Nej, inte precis. Han är en riktig pratmakare. Tänk bara på hans predikan i går.
— Hans predikan var bra nog, en riktigt bra predikan om man gissa' sig till, för han kunde ju inte få den i ord
88
