Lillis röst var i själva verket varken fyllig eller böjlig — Flora betraktade henne genom sina romantiska glasögon — men den hade ett vemodigt tonfall, då barnet stod så allvarligt och sjöng.
— Hon är märkvärdigt söt, läpsade Melanie. första gången. då Lilli sjöng “En liten fågel är jag”.
— Se, Flora, hur melankoliskt hon stirrar framför sig.
— Melankoliskt, ja, upprepade Flora långsamt och patetiskt, du har rätt. Vet du, Melanie, där är något så drömmande, hemlighetsfullt i hennes sammetsmjuka, mörka Mignonsögon, något som tyckes säga: Jag passar inte för dig, du fadda värld.
“Jag ensam är — jag ensam är,” slutade Lilli sin visa.
— Så sött! ropade Nelly och klappade händerna.
— Hur kan du finna det “sött”, detta? avbröt Flora retad. Sorgset — vemodigt — det är det rätta uttrycket. Det är ett ensamt, sårat hjärta, som diktat dessa toner — vilka kval har det inte känt!
— O ja, hjärtat är en seglivad tingest — och dock skulle det mången gång varit bättre, om… deklamerade Nelly med komisk överdrift. Men hon fick inte fortsätta, Flora höll handen för hennes mun.
Du är avskyvärd — du är odräglig! ropade hon. Aldrig, aldrig mera skall jag anförtro åt dig mina hemligaste tankar. Hur har du hjärta att missbruka mitt förtroende på detta sätt?
★
Julen närmade sig och alla händer voro i fligigt arbete. Man sydde, broderade, tecknade, inövade stycken på pianot för att på det angenämaste sätt överraska föräldrar eller anhöriga.
Elsa hade aldrig kunnat glädja varken fader eller moder
112
