tillåta. Och vad hon var klumpig — det kan ingen göra sig ett begrepp om. En gång tappade hon en hel hög tallrikar —
— Greta, avklippte Orla hennes ordflöde, du håller på att tappa en nål. Kom med mig ett ögonblick, så skall jag fästa den.
— Så skamligt, så avskyvärt du bär dig åt! viskade hon, i det hon låtsades rätta på Gretas krage. Varför skall du tala illa om Elsa? Du ser den där herrn för första gången och inviger honom genast i våra pensionshemligheter. Skulle du tycka om, att han gick och gjorde narr av Elsa?
Greta var snopen. Detta hade hon inte tänkt på. Hennes pratsjuka hade på en gång fått makt med henne och hade spelat henne ett fult spratt.
Ledsen och nedslagen återkom hon till de dansande. Hon fattade det fasta beslut att vara försiktigare för framtiden. Men hur länge kunde hon hålla detta löfte? Det är svårt att tygla en livlig tunga.
Emellertid är det inte min mening att noga och utförligt skildra danslektionerna. Jag antager att de flickor, som läsa min berättelse, själva känna till både dess sorger och dess glädje. Det är alltid detsamma. Oskyldigt koketteri, litet svartsjuka, litet avund, svärmisk beundran, litet pojkkärlek, kanske också litet skvaller och så vidare. Därjämte också några små uppmärksamheter så att säga bakom kulisserna, till exempel hälsningar från fönsterna, gåvor av blommor, någon gång till och med ett gemensamt skridskoparti på isen.
Artigheter av de sistnämnda slagen voro naturligtvis helt och hållet förbjudna i pensionen. Fröken Raimar skulle för övrigt inte ha tillåtit dem — hon höll strängt på att flickorna ej hade någon gemenskap med gossarna utom under danstimmarna. I detta avseende var hon ytterst noggrann.
