“Min nådiga fröken!
Ni skulle göra mig till den lyckligaste av alla människor, om ni ville skänka mig er fotografi! Det är en djärv bön, jag vet det, men ni skall säkert förlåta mig, om jag tillstår, att det är min varmaste önskan att dagligen och stundligen få se och beundra edra märkligt antika drag.
Får jag hoppas?
Georg Breitner.”
Nelly hade samlat upp bitarna av det sönderrivna brevet
från golvet och något så när lyckats sätta ihop dem. Nu
läste hon upp brevet. Det var av samme författare och
innehöll samma begäran, ordställningen var endast något
annorlunda och han kallade Nellys drag “älskliga” i stället för
“antika”.
Den segerstolta Melanie blev en smula nedstämd vid denna upptäckt. Hon var tyst ett ögonblick och bara såg på Nelly.
— Vad skola vi göra, Nelly? frågade hon sedan. Vi kunna väl inte avslå herr Breitners begäran.
— Du vågar inte ge honom ditt porträtt, ropade Greta, som nog var en smula avundsjuk mot den vida vackrare systern. Låt du bli det, eljest skriver jag och talar om det för pappa.
— Jag har inte frågat vad du tyckte, svarade Melanie kort. Vad säger du, Nelly?
— Men, Melanie, ropade Elsa mycket uppretad, hur kan du ett enda ögonblick vara obestämd? Inte vill du väl skänka ditt porträtt åt en herre, som noga taget är helt och hållet främmande för dig och som ännu inte är en riktig herre. Han vill roa sig med att ha ditt porträtt — det är alltihop.
— Du pratar det du inte begriper, lilla enfald från landet! svarade Melanie ond. Vad menar du med “riktiga” herrar?
