liten bål och kakor och flickorna voro klädda i sina bästa kläder. Det var alltsammans.
Men den stora salen fick ett festligt utseende, det drog alltid fröken Raimar försorg för. Hon tyckte om att försöka väcka skönhetssinnet hos sina unga elever, för att de i en framtid skulle förstå att med små medel giva den enklaste fest en konstnärlig prägel.
Hon stod som bäst bredvid trädgårdsmästaren och bestämde, hur han med tillhjälp av de små granar, som han på morgonen kört hem från skogen, och därtill några bladväxter skulle åstadkomma små inbjudande hörn i rummet. Då detta var färdigt, fick han slå upp konsoler av rödmålat trä mellan de olikt formade kandelabrarna på väggen — yppiga slingerväxter ställdes upp på konsolerna. Även den gammaldags bronskronan, som hade formen av en skål med ljusarmar, fick sin prydnad av grönt. Man placerade en slingerväxt inne i skålen, så att de gröna stänglarna hängde ned mellan ljusen. Då dessa blivit tända på aftonen, gjorde den lätt åstadkomna prydnaden ett anslående måleriskt intryck.
Da allt färdigt, gjorde fröken Raimar ännu en tur kring salen och var nöjd med den.
Flickorna voro naturligtvis fullt sysselsatta. Det var deras första bal, som närmade sig, och denna betydelsefulla händelse upptog deras tankar helt och hållet. Några undersökte gång på gång sina luftiga klänningar, andra experimenterade med att lägga upp sitt hår på nytt sätt — Flora gjorda ständigt nya försök i den vägen — andra provade för säkerhets skull omigen sina klänningar — till dessa hörde Nelly och Elsa, som just fått sina julklänningar från sömmerskan. Då de båda stodo färdigklädda, kom Lilli inspringande.
