Fröken Gussow lade sin arm om det feberheta barnet och försökte få henne att lägga sig, men Lilli stötte henne bort.
— Gå bort! ropade hon. Du är inte prinsessa, du har ingen vit klänning. Elsa! — Elsa, kom!
Ångestfullt och häftigt stötte hon fram dessa ord och stirrade med vidöppna ögon på sin vårdarinna.
— Var lugn, så skall Elsa komma, sade denna med darrande röst — hennes strupe sammansnördes av ångest. Var lugn, min älskling, säg, vill du inte? Lägg dig ned — stilla — så där! Med milt våld bäddade hon ned den sjuka.
— Stilla, upprepade barnet mekaniskt. Alldeles stilla, så kommer Elsa.
Fröken Gussow drog i klocksträngen och då hon en stund väntat oroligt, kom kokerskan. Hon var den enda, som lagt märke till ringningen — de båda andra tjänstflickorna voro sysselsatta i festrummen.
— Gå genast efter fröken Elsa, bad hon med halvhög röst. Och skicka efter doktorn. Flickan är mycket sjuk. Men utan att väcka något uppseende, Barbra, ingen behöver få veta det.
— Men om fröken Raimar skulle fråga mig, undrade den något trögtänkta kokerskan, då måste jag väl tala om, hur det är?
— Hon frågar dig om ingenting, om du bär dig klokt åt. Skynda dig bara, det ber jag dig om.
Slumpen hjälpte Barbra. Just som hon ämnade sig in i salen, kommo Elsa och Nelly, upphettade, skrattande och pratande, arm i arm ut därifrån.
Barbra vinkade hemlighetsfullt till dem.
— Fröken Elsa, sade hon. Ni måste genast gå upp till fröken Gussow.
