I största hast fästade Flora upp sitt hår, sköt sedan ifrån regeln och frågade vresigt:
— Vad är det du vill?
Greta hade kommit in i rummet och såg sig förvånad omkring.
— Du talade så högt, sade hon, alldeles nyss. Vem talade du med?
Flora brydde sig ej om att svara. Hon såg att Greta hade med sig hennes manuskript och hon ryckte det till sig.
— Giv mig det! Var har du fått tag i min bok?
— Var inte så ondsint, du, sade Greta. Vad går åt dig? Det är en ren slump, att jag kommer med det. Doktor Althof bad mig lämna det åt dig.
— Varför bad han inte mig komma själv och hämta det? Du trängde dig väl fram på ditt vanliga viktiga sätt. För resten kan du gå din väg — jag vill vara ensam.
Men Greta var alls ej hågad att gå sin väg. Hon vädrade en hemlighet, ock den måste hon först ha reda på.
— Men jag har ingen lust att gå härifrån, sade hon och satte sig helt lugnt.
— Du är så odräglig! ropade Flora ond och vände ryggen åt Greta. Så fick hon en ny idé. Nå, om du nödvändigt vill stanna här, så inte gör det mig någonting, fortfor hon och närmade sig till dörren.
Innan Greta hunnit upp, hade hon öppnat dörren och skyndat ut. Hastigt vred hon om nyckeln i låset och den nyfikna Greta var fången.
Med vingade steg skyndade Flora ned i trädgården, till tårpilen. Hon smög sig in mellan de nedhängande grenarna och sjönk ned på en bänk, gjord av en trädrot. Här kunde ingen upptäcka henne.
178
