Sida:I pensionen 1919.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— Vilken oförskämdhet! Hur kan han våga något dylikt? Elsa, jag är verkligen ängslig för dig, sade hon med en bekymrad blick på den unga flickan, som var så vacker i sin skotska resdräkt med hatten med en blå fjäder på huvudet. Du har aldrig rest ensam, och nu måste du fara så lång väg på egen hand. Om din fader hade hämtat dig!

— Det var omöjligt, invände Elsa. Just i dag måste han vara hemma för att taga emot mammas ende broder, som har flackat omkring i världen i tio år. Jag bad honom själv stanna hemma, då han skrev att han i alla fall ämnade komma. Jag är inte heller det minsta rädd — det är ju ljusan dag. Och pappa har skrivit upp min marschruta så noggrant, så jag kan inte misstaga mig.

— Läs upp den för mig ännu en gång, sade fröken Gussow. Jag vill gärna följa dig med mina tankar. Nelly kan under tiden lägga in Elsas saker i kupén.

Elsa tog upp ett brev ur skinnväskan, som hon bar vid sidan, fästad vid skärpet, och läste:

— Avfärd klockan elva, klockan tu ankomst till M***. Uppehåll där till klockan tre. Utan att byta om tåg reser du då vidare till Lindenhof. Dit anländer du klockan fem och blir där emottagen av min gamle vän lantrådet Gontrau och hans fru, hvilka taga dig med sig till Lindenhotf, där du, som de enträget begärt, stannar över natten.

Följande middag reser du vidare. Gontrau har lovat att följa dig till järnvägsstationen och ombesörja vad som är behövligt för den återstående delen av din resa.

Glöm ej att taga mitt fotografiporträtt i handen. På det skola Gontraus, som ju aldrig sett dig, igenkänna dig.

— Har du fotografien? frågade fröken. Elsa sade ja. Hon fick flera goda råd med sig på färden.


203