Tåget satte sig helt långsamt i gång, Elsa lutade sig ut genom fönstret, viftande till de kvarstående vännerna.
Fröken Gussow blickade med smärtsam rörelse efter tåget; det föreföll henne, som förde det med sig ett stycke av hennes hjärta. Så mycken kärlek, så mycken hängivenhet hade hon ännu aldrig offrat på någon av sina elever, och aldrig hade hon i sådan grad blivit belönad med att hennes arbete lyckats. Och nu reste barnet bort igen och ingen visste, när hon skulle återse det.
Hon vände sig till den snyftande Nelly och sade:
— Kom, låt oss gå!
Härpå lade hon Nellys arm i sin och talade tröstande ord till henne, fastän hennes eget hjärta var försänkt i sorg.
★
Tåget förde Elsa med blixtens hastighet från det ställe, dit hon kommit och varifrån hon avrest med så olika känslor. Nu grät hon hejdlöst. Hon höll näsduken för ögonen och sände ingen avskedshälsning till den vackra nejd, hon reste förbi, till dessa berg, som blivit hennes förtroliga vänner. En solstråle stal sig in genom fönstret och föll på hennes krusiga hår, som den förgyllde, men den förmådde inte giva henne någon tröst.
Fruntimret såg deltagande på den snyftande flickan, men störde henne ej i hennes sorg. Det var först då hon märkte att Elsa blev lugnare, som hon inledde ett samtal med henne.
— Jag förstår mycket väl er sorg, mitt kära barn, sade hon hjärtligt, och jag kan tänka mig hur ni är till mods. Det är en viktig skiljepunkt i livet, denna stund, då man lämnar pensionen. Det är svårt att skiljas från väninnor, som man lärt sig att hålla
