— Jag har icke insett något alls, utbrast Elsa. Du har ju själv så ofta sagt mig, att en flicka behöver icke lära så mycket; man blir bara dum av alltför mycket läsande! Ja, det har du sagt, pappa, och nu säger du på en gång alldeles motsatsen. Nu skall jag bort, sitta på skolbänken tillsammans med andra flickor och läsa, tills det värker i mitt huvud. Men det är bra, jag vill gärna bort, ja, jag är riktigt glad över det. Ack, om det blott snart vore den första juli!
Hon reste sig hastigt upp, kastade resten av sin frukost på bordet och skyndade bort, upp på sitt rum, och nu brusto tårarna fram, som hon hittills blott med möda hållt tillbaka.
Fru Anna ville så gärna ha följt efter barnet, hon kände, vad som föregick i hennes unga hjärta, men hon visste alltför väl, att Elsa trotsigt skulle tillbakavisa hennes vänlighet och deltagande. Hon stannade därför kvar och hoppades, att den tid skulle komma, då Elsas goda hjärta skulle finna vägen till hennes moderliga kärlek…
★
De få veckorna före den fastställda tiden gingo fort. Fru Anna hade fullt upp att göra med att ställa Elsas garderob i ordning. Föreståndarinnan för pensionen hade genast svarat på herr Mackets skrivelse och förklarat sig med nöje villig att mottaga hans dotter. På samma gång hade hon skickat en förteckning på de saker, som varje elev borde hava med sig vid sitt inträde i anstalten.
Elsa skrattade och gjorde narr av de många enligt hennes tycke onödiga sakerna; särskilt fann hon köksförkläden rent av löjliga. Hon hade aldrig förut i sitt liv burit något sådant.
— De där dumma förklädena tar jag då aldrig på mig, mamma, sade hon, då fru Anna höll på att packa hennes koffert, dem behöver du visst icke lägga ner —
