— Jag har inte tid att tala med tant, sade han slutligen. Jag måste söka efter en liten flicka, som skulle komma med tåget.
— Det är hon, hör du, det är hon! ropade gumman livligt, men han hörde inte längre på henne, utan skyndade vidare fram utefter tåget.
— Har ni sett en liten flicka, som reser ensam och som borde ha stigit ur här vid stationen? frågade han en konduktör.
— Nej, svarade denne och hoppade i detsamma upp på fotsteget, då tåget långsamt satte sig i rörelse.
Då fru Lange for förbi, ropade hon till honom några ord, men förgäves, han hörde inte vad hon sade.
Den unge Gontrau stod kvar, en smula rådlös och oviss. Amtmann Macket hade bett hans fader att genast efter tågets ankomst telegrafera, om hon var anländ. Vad skulle han nu göra? Han hade väl intet annat val, än att skicka av ett telegram med orden: “Icke anländ.”
Han ämnade just i denna avsikt begiva sig in i stationsbyggnaden, då han kom att se ett brev, som låg på perrongen framför hans fötter. Han tog upp det och läste utanskriften på det uppbrutna kuvertet. Han blev icke litet förvånad, då han läste: “Fröken Elsa Macket.” Besynnerligt! Konduktören och de andra människorna här hade ej sett något barn stiga ur och ändå måtte hon ha kommit med tåget.
— Vet ni händelsevis, vem som kan ha tappat detta brev? frågade han en gumma, som satt i ett litet fruktstånd alldeles bredvid.
— Nej, inte har jag sett någon tappa det, svarade gumman, men jag undrar, om inte en ung fröken med lockigt hår kan ha dragit ut det ur sin väska. Jag såg att hon tog upp något. Det var hon därborta, tillade hon och pekade på Elsa, som gått runt
212
