inte fått lov, kan ni begripa! Det var ju inte något orätt, vi gjorde, det var bara ett oskyldigt nöje. Det gjorde fröken Raimar platt ingenting att vi smorde kråset en liten smula.
— Jag tror ni är en liten advokat, sade han skrattande. Om det gjorde henne något eller ej, det har ju ingen betydelse. Men hon hade sina orsaker, varför hon förbjudit er denna diet. För det första handlade ni således emot hennes befallning — alltså är ni skyldig! För det andra gjorde ni det i hemlighet, vilket gör förbrytelsen ännu svårare.
Elsa skrattade.
— Vad ni är pedantisk!
— Jag är jurist, ser fröken, jag skärskådar grundligt allt jag skall döma om.
— Jurist! upprepade Elsa och såg ej utan misstroende på sin följeslagare. Det tror jag inte, ni ser inte så ut.
— Varför inte det? Jag vet inte, att jurister ha något särskilt utmärkande kännetecken i sitt yttre.
Dessa ord gjorde henne något förlägen. Hon skulle ej kunnat invända något annat, än att de jurister, som hon ibland förr sett hemma på Moosdorf, sågo helt annorlunda ut. Det var muntra herrar, som inte hade något emot ett glas vin, men de voro varken unga eller trevliga att språka med på tu man hand. Därför såg hon än en gång på honom och skakade misstroget på huvudet.
— Inte är ni jurist, sade hon.
— Nå, i så fall är jag verkligen nyfiken att höra, vad ni tror att jag är, sade han mycket road. Nu får ni visa ett prov på er människokännedom.
— Ni är konstnär, ropade Elsa genast. Kanske musiker — eller målare!
Han skrattade högt.
