Elsa gick in och sade farväl åt lantrådet. Han skulle gärna ha farit med, men måste för sin vrickade fots skull stanna där han var. Det var för honom ett verkligt tålamodsprov. Hon påminde honom ännu en gång om vad han lovat.
— Ni måste komma — det var hennes sista ord.
— Avgjort! ropade han efter henne. Det har jag svurit på, det vet ni.
Då hon stod i begrepp att stiga upp i vagnen, räckte Leo henne en praktfull bukett rosor.
— Blommorna ha vuxit upp ur askan, sade han. Ni får inte försmå dem, tillade han, då hon överraskad inte genast tog emot dem.
— Så utsökta rosor! Vad det var snällt av er! Ni kan inte tro, så glad jag är över dem! Hon räckte honom rodnande handen. Tack, tusen tack! Jag håller så mycket av rosor, och så vackra som dessa har jag aldrig sett.
Hon kunde inte vända sina blickar från de präktiga blommorna och upprepade ännu flera gånger:
— Jag är så glad!
Leo log mot sin moder och hon förstod honom. Även hon gladde sig över Elsas barnsliga glädje och det behag, varmed hon uttryckte sin tacksamhet.
Timmarna gå fort, isynnerhet de lyckliga. Färden ned till stationen var redan förbi, Elsa visste icke vart tiden tagit vägen. Nu satt hon i kupén och reste hem. Många tankar bröto sig i hennes hjärna, de flögo henne i förväg och drömde om återseendet — och de vände tillbaka och förde henne tillbaka till Lindenhof. Där hade hon haft det så förtjusande. Det var nästan svårt att säga farväl. Leo hade kysst hennes hand och hon hade låtit honom göra det. Det
