med sådana dumma tankar, som endast väckte hennes oro och som Chamissos dikter ensamma voro orsak till. Hon ville aldrig mera läsa dem — aldrig!
Tre veckor hade Elsa tillbragt i hemmet och hon kände sig lyckligare och trivdes där bättre än någonsin. Allt ifrån första dagen hade hon indelat sin tid på ett klokt sätt. På hennes begäran gav pastorn henne lektioner i olika ämnen. Han var överraskad över sin förra elevs framsteg, isynnerhet gladdes han över det allvar och den flit, varmed hon nu studerade. Han hade ej misstagit sig, pensionen hade varit en välsignelse för Elsa.
Även fru Anna var tacksam mot institutet, som hade förvandlat det halsstarriga barnet till en älskvärd, tänkande flicka. En dylik förändring skulle hon för ett år sedan ansett omöjlig På Elsas goda hjärta hade hon aldrig tvivlat, men hon blev överraskad av den tålmodiga kärlek, hon visade sin lille broder. Amtmannen däremot var inte riktigt belåten med Elsas förvandling. Han såg ofta prövande på henne, som ville han fråga: “Är det hon eller är det inte hon?”
— Jag vet inte, sade han en dag till sin hustru, jag tycker att Elsa har blivit för tam. Jag kan inte hjälpa det, men jag tyckte mera om det obändiga barnet med sin rivna klänning än om den unga, välklädda damen.
— Men, käre Richard, smålog fru Anna, Elsa är nu verkligen en ung dam, hon är inte något barn numera, och du måste vänja dig av med att anse henne som ett sådant. För övrigt är hon lika gladlynt och munter som förr, hon har endast lärt sig att tygla sin glädje. Jag är mycket nöjd med henne, sådan hon är, och är stolt över min lilla dotter.
— Du har kanske rätt, sade Macket utan att likväl vara överbevisad, och med tiden kommer jag väl också att vänja mig vid den stora damen. Men nog tror jag, att det kommer att dröja mången god dag.
232
