ifrån henne och satte den, vissnad som var, i en vas, som ännu i dag står på hennes skrivbord.
— Är det allt, vad du vet? skrattade Macket belåten och på sama gång betydligt lättad. Då får jag säga dig, kära barn, att dina slutsatser inte äro mycket värda. Jag känner min vildfågel bättre och vet, att hon tänker på all annat än dylikt. Elsa skulle vara förälskad! Ha, ha, ha! Du måste ursäkta, att jag skrattar åt dig, min lilla vän, men jag kan inte låta bli!
Hon ville inte tala mera om saken utan började tala om något annat. Vi få se, tänkte hon.
Några dagar efter detta samtal inföll skördefesten. Fru Macket och Elsa befunno sig på morgonen i den stora salen, som låg utåt parken. De ordnade litet här och där på de dukade borden, som stodo festligt smyckade och färdiga. Elsa höll på att sätta blommor i vaserna. Hon var så glad och lätt om hjärtat och sjöng och gnolade under sitt arbete.
— Mamma, sade hon plötsligt, vet du att jag noga taget är mycket ledsen i dag?
— Nej, svarade modern leende, det har jag verkligen inte märkt. Varför skulle du vara ledsen?
— Därför att Nelly inte har skrivit till mig. Jag bjöd henne till vår fest och bad henne så innerligt att komma, och hon har inte svarat ett ord. I dag är det sex dagar, sedan jag skrev.
— Hon har kanske inte fått lov att resa. Du undrade ju själv, om hon skulle få det, kommer du inte ihåg det, Elsa? Och det är väl ledsamt för henne att framföra förestånderskans avslag. Eller också ämnar hon kanske komma och överraska dig.
— Det vore “stilfullt”, förtjusande! Gontraus och Nelly här — då hade jag ingenting mera att önska! Men det är nog inte att tänka på, fröken Raimar tillåter henne nog inte. Nelly
234
