från oss. Ett år går snart, och till julen kommer du hem på besök. Kom nu, min lilla älskling, och torka bort tårarna. Du får icke taga det så tungt. Du skall ofta skriva till oss, och mamma eller jag skall dagligen sända dig underrättelser från hemmet om allt, som kan intressera dig, på Moosdorf. Och han tog sin näsduk och torkade bort hennes tårar, som oupphörligt ånyo ville fram. Amtmannen befann sig i en lika upprörd sinnesstämning som dottern; det var inte lätt att trösta, då han själv behövde tröst. Så svår hade han icke tänkt sig skilsmässan, han skulle i så fall aldrig hava samtyckt därtill; men då det en gång var gjort, ville han finna sig i det nödvändiga.
Han strök håret från Elsas panna och satte åter på henne hatten, som fallit av. — Kom, sade han, nu skola vi gå. Var nu ett förståndigt barn!
— Mamma behöver alls icke skriva till mig! utbrast Elsa snyftande; bara från dig vill jag ha brev! Mina brev till dig får hon heller icke läsa!
— Elsa, sade Macket tillrättavisande, så får du icke säga, mamma håller av dig och menar väl med dig.
— Menar väl! upprepade hon i barnslig vrede; om hon hållit av mig, skulle hon icke hava skickat bort mig!
— Skickat bort! Du vet inte vad du säger, Elsa. När du blir större, då skall du inse, huru orättvis du i dag är mot din moder och skall ångra dina elaka ord.
— Hon är icke min mor, hon är bara min styvmor.
— Du är barnslig, sade amtmannen, men kom ihåg, att jag aldrig mer vill höra sådana yttranden av dig. Du sårar mig därmed!
Elsa blickade misslynt mot marken, hon kunde icke begripa, hur det kom sig, att fadern icke förstod henne; han måste dock inse, huru orätt man gjorde henne.
