for ovillkorligen tillsammans av förskräckelse, då hon hörde det gälla ljudet av klockan innanför.
Strax därpå öppnades dörren av en jungfru. Sedan hon anmält de ankommande, blevo de införda i föreståndarinnans mottagningsrum,
För att komma till detta, måste de passera förstugan och en lång korridor, från vilken två utgångar ledde till en vacker och stor gårdsplan. Det var just frukosttimmen i skolan och därför stodo överallt grupper av skrattande och pladdrande stora och små flickor. De tystnade, då de varseblevo den nya eleven, som de visste skulle komma i dag, och allas ögon riktades på Elsa, som kände sig högst illa till mods. Det tycktes henne, som hörde hon ett dämpat fnissande bakom sig, och hon var hjärtligen glad, då dörren till mottagningsrummet slöt sig efter henne. Ännu var det tomt.
Elsa såg sig omkring, och i detta stora, förnäma rum, som var både konstnärligt och elegant möblerat, uppsteg på en gång hos henne en känsla av ängslan för Bobs skull; hon önskade nästan, att hon följt sin fars råd. Om hon plötsligen kunnat göra hunden på sin arm osynlig, så hade hon gjort det. Nu ville den ociviliserade krabaten också ner på golvet, och denna önskan kunde hon då omöjligen uppfylla; huru skulle hon våga släppa honom ned på den dyrbara mattan, som låg utbredd över rummet.
Dörren öppnades och fröken Raimar trädde in. Hon hälsade herr Macket stelt men artigt; därefter fäste hon sina stålgrå ögon, som hade ett visserligen strängt och allvarligt men dock vinnande uttryck, på Elsa, som hade smugit sig tätt intill sin far och fattat hans hand.
— Välkommen, mitt barn! Med dessa ord hälsade föreståndarinnan Elsa och räckte henne handen. Jag hoppas, att
