Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Räck mig handen, lilla brushuvud, sade hon vänligt, och lova mig att inte vara så där häftig och låta dina nycker leda dig, så fort du tror att det är du som har rätt. Det hade du inte denna gång. Orla menade intet ont med sina ord och du har intet skäl att vara ond på henne. Ni måste allesammans hålla till godo med sådana välförtjänta tillrättavisningar. Det är väl bättre att man gör dig uppmärksam på dina fel medan du är barn, än att man skrattar åt dig, när du blir stor.

Hemma hade Elsa aldrig velat höra på att hon var en ung dam, men nu kände hon sig obehagligt berörd av att räknas till barnen.

— Inser du detta? frågade lärarinnan.

Kanske gjorde hon det, men hon kunde inte få ett “ja” över sina läppar. Fröken Gussow nöjde sig med hennes tystnad och uttydde den som ett medgivande. Hon ansåg att en natur sådan som Elsas aldrig kunde tvingas genom maktspråk.

— Nu gå vi tillbaka till matsalen, sade hon. Elsa vågade ej göra motstånd. Hon följde lärarinnan med nedslagna ögon, skamsen för alla blickar, som skulle riktas mot henne.

När de kommo in, var emellertid frukosten över och matsalen tom. Ingen kunde vara gladare än Elsa, det var som en sten fallit från hennes bröst.

— Jag har ännu något att säga dig, Elsa, sade lärarinnan. Fröken Raimar önskar se dina skrivböcker och så skall du undergå muntligt förhör. Kom in i lärarnas rum om en timme, så träffar du så gott som alla dina blivande lärare och lärarinnor.

— Skola de alla förhöra mig? frågade Elsa förskräckt.

— Nej, visst inte, svarade fröken Gussow, de komma bara att höra på, medan fröken Raimar examinerar dig. Sedan får du veta, i vilken klass du kommer, och i morgon får du börja deltaga i lektionerna.


4*51