Sida:I pensionen 1919.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag vet inte, sade Elsa och såg fortfarande förargad ned på sin tallrik.

— Om du bara försöker, så går det nog.

Elsa svarade ingenting. Hon var naturligtvis övertygad om att man gjorde henne den grövsta orätt. Varför fick hon inte äta så som det föll sig naturligast för henne? Pappa hade alltid sagt, att hon inte skulle bliva någon mönsterdocka — och nu anmärkte man på allt, hon tog sig före. Hon vågade knappt äta, skulle det fortgå på detta vis, så föredrog hon att svälta.

Då Nelly och Elsa gått till sängs på aftonen, då fröken Gussow hade gjort sin rund, ljuset var släckt och allt var tyst, viskade Nelly:

— Är du vaken, Elsa?

— Ja — vad vill du?

— Kläd på dig igen helt tyst, så ska vi packa upp din lilla koffert.

— Här är ju kolmörkt.

— Jag har ljus.

Utan att göra minsta buller steg Nelly upp och trevade i strumplästen fram till sin byrå, drog försiktigt upp översta lådan och tog fram en liten vaxstapel. Efter att ha tänt den ställde hon en bok framför den, så att ljusskenet ej skulle tränga ut genom fönstret.

— Skynda dig nu, viskade hon, varpå Elsa hastigt klädde sig.

— Var har du nyckeln?

— Här är den, svarade Elsa och drog fram den under sin huvudkudde. Jag skall låsa upp själv.

Nelly lyste med vaxstapeln och höll handen för. Hon stod böjd framåt i nyfiken förväntan på de skatter, som

56