ägnade åt brevskrivning. Inte hade hon någon särdeles lust och vad hon egentligen skulle skriva visste hon inte — hon vågade ju ej berätta, hur hon var till mods.
Hon slog upp sin nya skrivportfölj, valde efter långt betänkande ett rosenrött papper med en svala i ena hörnet, doppade pennan i bläcket och började — började rita cirklar och kroklinjer på ett annat papper. När hon hållit på därmed en stund, tog hon sig slutligen för att skriva.
Hon hade ej skrivit många rader, innan hon sköt undan papperet — hon hade börjat brevet på ett sätt, som hon inte alls var nöjd med. Hon offrade ett nytt ark och så ett till. Med det fjärde lyckades hon bättre, hon skrev alla fyra sidorna fulla och började till och med på ett femte ark. När hon väl kommit i farten, fick hon oupphörligt nya ämnen att skriva om, det var så mycket, som hon var alldeles tvungen att berätta för sin pappa.
Och när hon slutat, läste hon ännu en gång igenom sitt långa brev, som lydde sålunda:
“Min hjärtans rara pappa!
Det är söndag i dag. Det är så vackert väder, rosorna blomma i trädgården (det var sant, har Marechal Niel, min gula ros, som trädgårdsmästaren planterade åt mig i våras, fått knoppar ännu? Snälla, pappa, glöm inte att svara på det) och fåglarna kvittra så glatt, men din stackars lilla Elsa sitter i sitt rum och får inte springa omkring ute i det gröna. Är det inte ledsamt, kära pappa? Jag tycker ibland att jag är som en hund, när den har snattat och blir instängd till straff. Ibland hade jag lust att krafsa på dörren och gnälla: Öppna — jag vill ut!
Det är inte alls roligt att sitta instängd oupphörligt. Hemma kunde jag göra vad jag ville, jag kunde gå omkring i parken, ut på ängarna, i stallet, och hundarna voro med och sprungo
60
