växtåren äro ständigt hungriga. När magen ropar efter mat, måste den få sin vilja fram, det tjänar föga till att befalla: vänta till klockan tolv eller till i afton eller i morgon, så skall du få något.
Fru Anna ville svara, att det var vida bättre att vänja magen vid regelmässiga måltider än att äta alla tider på dagen — och på natten. Men hon sade ingenting. Hon tänkte mycket riktigt, att den ovanan skulle Elsa nog växa ifrån med tiden.
★
Det var en onsdagseftermiddag i augusti. Flickorna från de översta klasserna i pensionen sutto i matsalen, stoppade och lappade eller sysselsatte sig med annat handarbete. Det var varmt och kvalmigt och ingen uppfriskande luft kom in genom de öppna fönsterna.
Elsa satt med sin strumpa i handen och ansträngde sig att upptaga den ena maskan efter den andra. Det gick dåligt, hennes fingrar voro varma och fuktiga, pinnarna sutto så fast i maskorna, att hon knappast kunde flytta dem. Det ledsamma arbetet gjorde henne pionröd i ansiktet av harm, och gång på gång lade hon ifrån sig den gråa strumpan, som egentligen skulle ha varit vit. Nu föllo också några maskor ner, och fröken Gussow, som var närvarande, bad Elsa att själv för en gång försöka taga upp dem.
— Det kan jag inte, sade Elsa, pinnarna sitta så fast, så jag får inte ut dem.
— Tvätta dina händer, rådde henne fröken Gussow, så går det bättre.
— Det hälper inte, svarade Elsa surmulet och lade stickstrumpan ifrån sig.
