Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han kom också och bad att få slippa in.

“Öppna, Lucie!” ropade han häftigt. “Det gäller vår lycka. Jag måste tala vid dig — jag vill tala vid dig.”

Det lät som en befallning. Men hon förblev tyst och svarade inte, fast en god ängel klappade på hennes hjärtas dörr och varnade henne: “Hör på honom, och allt skall bliva gott igen.” Hon var döv för denna röst. En ond ande höll henne fjättrad under dessa timmar, och den goda ängeln måste bedrövad draga sig tillbaka.

“Jag vill inte tala med dig!" ropade hon till fästmannen. “Och jag förstår inte, vad du kan ha att säga mig.”

“Då driver du bort mig härifrån, Lucie,” ropade han utom sig. “Tänk på vad du gör! Jag reser bort och kommer inte tillbaka förrän du ber mig komma. Farväl!”

Det var de sista ord hon hörde från honom.

Efter en genomvakad natt grydde äntligen den följande dagen. Det häftiga upproret i Lucies inre hade dämpats och hon var nu missnöjd med sig själv och sin häftighet. Inte heller i dag var hon böjd för att giva efter, men hon ville ändå släppa in honom, när han kom — och hon var alldeles säker på att han skulle komma.

Men hon väntade förgäves. Mormodern överhopade henne med bittra förebråelser och besvor henne under tårar att giva efter.

“Är det så tungt för dig,” sade hon, “att säga ett vänligt ord till den man, som du om fyra veckor ämnar räcka din hand för hela livet? Låt se, Lucie, att du nu kan vinna seger över dig själv — tag dina ord tillbaka eller det händer en olycka.”

“Jag kan inte, mormor. Jag måste ju bedja om förlåtelse i så fall, han fordrar det, och du vet att det har jag aldrig

80