Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hon gjorde ett löjligt intryck i sin fantastiska kostym, och förestånderskan rådde henne allvarsamt att gå tillbaka och lägga sig, men det ville hon alls inte höra talas om.

— Nej, nej! och hon fattade fröken Gussows arm, som om hon sökte hjälp och beskydd hos henne.

Flera av pensionärerna hade också vaknat vid den ovanliga larmsignalen och skyndat upp. Ängsliga kommo de ut ur sina rum och följde efter lärarinnorna — Flora hade till och med fattat tag i förestånderskans kjol.

Orla hörde röster i trappan. Hon öppnade dörren.

— Har det hänt dig eller systrarna något? frågade fröken Raimar.

Melanie svarade i Orlas ställe:

— Vi ha upplevat något förskräckligt. Vi ha sett ett spöke, ett riktigt spöke.

— Du har drömt, sade fröken Raimar. Inte finns det spöken.

— Jag såg det, fröken, med mina egna ögon, sade Melanie av full övertygelse. Först vaknade vi alla tre av ett förvärligt skrik — inte sant, Orla? Strax därefter for spöket alldeles förbi fönstret här.

— Kanske det var någon pojke som ville stjäla äpplen, lugnade dem fröken Raimar. Såg du också något, Orla?

— Ja, sade hon. Jag såg ut genom fönstret, och då tyckte jag, som om något försvann in i Nellys rum.

Alla pensionärerna och miss Lead även hade samlat sig i en tät skara kring förestånderskan. Man kunde ju dö av förskräckelse. Spöken — tjuvar! Sådana förskräckliga saker hade man aldrig drömt om i pensionen. Flora darrade av fruktan och upphetsning och fann alltsammans ofantligt romantiskt. Hon beslöt att infläta händelsen i sin nästa roman.


98