Sida:Illusionerna 1965.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

alltid, nästan à l'unisson. Men nu begav det sig, att tante Aline av tacksamhet och förtjusning över fru Staëls visit, satte sig i huvudet att berömma och rosa henne med en verklig rage, då generalskan åter, kvick och satirisk och ganska caustique, letade upp och förbättrade alla de tusen anekdoter, som voro i omlopp över den beryktade författarinnan. Och att dessa oftast voro tagna från skuggsidan, kom kanske något litet av den orsaken att alla utlänningar som denna vinter genomströmmade landet beständigt hade så mycket att anmärka mot Stockholm, och stockholmsboarne således gåvo satir i utbyte mot kritik. Nu kom även den omständigheten att fröken Staël, yr och självsvåldig, tyckte sig väl se någon reflex hos mig av samma natur och letade därföre alltid upp mig, där vi voro tillsammans, och skrattade ofta och gärna ihopa med mig åt vad som kom för oss, glada, skrattsjuka flickor, då hon på Emilie åter aldrig hade kostat ett ord, som jag vet, mer än när hon en gång frågade mig, om det var pour mes péchés, som jag alltid hade cette ennuyeuse Demoiselle sur mes talons, eller om det var av rent koketteri, ty par gout ansåg hon det omöjligt. Emilie var även alldeles outtröttlig i att följa mig och pina mig; men till fröken Staël svarade jag dock, att hon var min vän, fast hennes yttre just icke svarade mot det inre. Oublions l'un et l'autre — sade hon då — et parlons de votre Cousin, ty Otto hade vunnit mycken nåd för den glada flickan, ehuru han, som många andra, gjorde henne sin cour på baler, men förtalade henne dessimellan. När man nu vet allt detta, förstår man ganska lätt, att när vi voro en famille med generalskan, det oftast skulle uppstå dispyter mellan tanterna om det stora föremålet, fru Staël. Tante Pauline hade alltid tusen listiga anmärkningar över flickan; men då svarade tante Aline blott med fru Staëls eget uttryck om sin dotter, när de unga herrarne i Stockholm voro uppbragta på henne, för det hon sagt sig endast dansa en imagination med dem, då fru Staël gick till dem, den ena efter den andra, urskuldande sin unga

105