UTGIVARENS FÖRETAL
Jag hade en gammal tante; men hon dog i koleran. Icke för att hon någonsin rumlat eller levat oordentligt; icke för att hon hade fallenhet för koleran, mer än för något annat; icke för att hon någonsin varit en person, introducerad i en roman — man visste icke varföre, och som promt skulle retirera därutur — man visste ej hur; icke för att hon var så utomordentligt rädd och uppskrämd för koleran; icke heller för att hon exponerade sig blint och i otid för dess smitta; icke en gång för att hon nyttjade Sondéns vattenkur, utan helt simpelt och enkelt emedan hon var sina sju och sjuttio år och skulle troligen av någonting dö: sommaren 1834, och då hade vår Herre ingen annan dödskrans till hands, än — koleran. Därföre dog hon i koleran. Men jag måste dock medgiva, att det gick mycket hastigt, och att hon icke väntat det själv, ty då hade hon säkert bränt upp de anteckningar, som jag nu har fått i sinnet att befordra till ett saligt tryck, emedan jag fann dem, då jag, i egenskap av min tantes enda arvinge, förgäves letade efter någonting, som liknade penningar eller penningevärde, bland hennes effekter, sedan gumman, kalkad och rökad, intagit sin sista plats på denna jorden, eller snarare sagt, under jorden, ty ingen må nu gå och förhemska sig med den rysliga tanken och illusionen, att ett kolera-lik ännu står kapprakt ovan jord, vilket mitt förblomstrande språk så när kunnat giva anledning att förmoda. Nej, nej! — gumman är, där hon skall vara, och icke, som nu är fallet, här — på gäldstugan! Dock är detta vistande för mig mindre påkostande än för någon annan, ty,
7
