vilja om mig, sett litet allvarlig ut, när hon för ro skull berättat er om min förmenta låga för min nya kusin, fröken Staël. — O, Ottilia! det är gruvligt att icke kunna tro ett enda av så ljuva ord! Pauline är en av dessa kvicka, sluga kvinnor som, under larven av okonstlat, glatt och roligt skämt, än aldrig låter undfalla sig ett oberäknat ord, ett ord, som icke ingår fullkomligt i hennes eget intresse, och som, utan att dock egentligen ljuga, färgar om tingen, lägger dem i andra dagrar, fast de i det hela kunna vara de samma ursprungliga. Äntligen har jag tagit mig mod och bett Melida giva er detta brev och mig en sannfärdig underrättelse från er. Ack, Ottilia! om jag vore nog egenkär att kunna tro er röras av min kärlek, så vågade jag även bedja er draga i betänkande, huru lycklig ni gjorde mig, om ni gåve mig blott det svagaste hopp, att en framtid kunde unna mig, vad jag nu ber er om. Vågar jag anse eder tystnad som så? Är detta en förmäten bön? O, Ottilia, om du älskat mig! Om dina önskningar mött mina! Vilket Eden på jorden hade icke då varit vår lott!”
Efter slutad läsning reste jag mig upp.
— Ja, Gud det give! sade jag för mig själv. — Men det är omöjligt. Våra önskningar mötas aldrig. Vårt Eden blir aldrig på samma punkt, och vår Orcus skall heller aldrig bliva det. Nej, ädle Edward, du är för god att få ett härjat hjärta, som — Otto kastar bort, ty varföre skall jag draga mig själv bakom ljuset? Jag är bra olycklig! Min kärlek, min förhärjade, mördade kärlek är icke en gång en hemlighet, som jag ensam rår om; den är ett ämne för andras tankar, andras ord. Om man bara ville lämna mig i fred! Jag vet att Edward, jag vet att Melida vilja mig väl; men vad vinna de med att, som de säga, öppna mina ögon? Jag blir olyckligare, misstrognare, människohatande och — älskar dock Otto lika mycket, lika förtvivlat, lika gränslöst, om de än upptäckte och för mig bevisade, att han vore — ja, att han vore en stråtrövare! Sådan är min kär-
156
