serna, d. v. s. Edwards brev och Melidas besök, voro något som försvann i en viss glömska och vars intryck alldeles vek undan för äldre, djupare minnen. Nu, sedan den tiden var förbi, upplevde jag åter i minnet varje stund av våra, Ottos och mina, skönaste, ljuvaste kärleksdagar. Jag talade nu med min Otto såsom då, jag kysste tusen gånger en lock av hans hår, som jag en gång i en glad, livlig, lekfull stund klippt utav honom mitt i pannan, så att han länge haft mycket besvär att skyla skadan. Jag talade tusen ljuva ord till hans sköna bild, som han låtit rita i svartkrita av en fransk artist vid namn Beaudiot, som då uppehöll sig i Stockholm. Jag upplivades så av dessa minnen, att jag stundtals glömde, det allt var förbi, att vi, som nyss voro så outsägligt lyckliga, nu voro skilda för evigt och Otto redan borta! Nu förlät jag honom allt. Jag ångrade bittert och outsägligen, att icke ha givit honom ett enda, enda kärleksord med sig på den långa resan genom livet. Jag skulle givit mitt liv, om det ännu stått mig öppet att blott en gång, en enda gång, få taga avsked av honom. Så mycket hava vi dock icke brutit, att vi icke kunnat få säga varandra farväl — sade jag till mig — och förbannade på samma gång min envishet, min oböjliga hårdhet, som jag nu själv, för att förringa dess värde, gav namn av harm, avund och andra därmed besläktade känslor, vilka hos mig aldrig ägt rum. Jag grät gruvligt denna långa, förfärliga afton och kände för första gången, vad verklig sorg och saknad ville säga, ty så länge Otto ännu var kvar, så länge det vart ögonblick stod mig öppet att se honom, att åter se honom vid mina fötter, likasom fordom, att själv avgöra vårt öde till min fördel, så länge kände jag väl en olidlig smärta, väl en ryslig sinnesskakning, men icke denna tysta, stilla, passiva sorg, för vilken intet bot finnes, mer än tiden och, om tiden är för kraftlös, intet mer än döden.
I denna sinnesstämning skulle jag äntligen gå till vila. En dödstystnad rådde i hela våningen. Varken Otto eller ens hans betjänt hördes springa som vanligt uppför och nedför trappor-
158
