att någon med handen famlar på min dörr. Min första känsla var en gruvlig ångest och räddhåga, något som jag förr aldrig känt, åtminstone icke här, ty all sådan fruktan hade mitt grannskap förjagat. Men nu var jag så ensam i hela denna lilla våning, ty den var delad och med egen trappuppgång samt hade blott bebotts av Otto och mig. Hjärtat slog förfärligt, och jag kunde höra pulsslagen i mitt huvud. Jag vågade icke andas. Jag hörde tydligt någon som med handen letade efter nyckeln. Jag ansåg det för en tjuv, och hela mitt hopp vilade på, att jag var fullt säker om, det Mina låst dörren och tagit nyckeln; men i min upprymda fantasi spökade redan tanken på dyrkar, lirkar, eller huru de heta, och jag höll på att giva ett nödrop, om jag det förmått, när jag äntligen hör handen finna nyckeln och ser dörren sakta gå upp! — Det svartnade för mina ögon och sansen förgick. Men när jag vaknade upp!!! Då satt jag lutad mot Ottos bröst, kände slagen av hans hjärta, kände hans arm som tryckte mig hårt intill detta hjärta, kände mig salig och lycklig och nöjd, hade glömt hela världen, jorden, människorna, livet, allt, allt, mindes blott Otto, drömde mig i en himmel, högt, ja, många tusen alnar över jorden, där blott Otto och jag funnos till. Jag tillslöt åter ögonen och smög närmare intill det hjärta, som för mig var — världsalltet. Vi tego. Intet ord, intet ljud störde dessa saliga, allt-utplånande, allt-överskuggande ögonblick. En halvtimma eller kanske mycket mera försvann under denna tysta sällhetsdvala. Ingen av oss hade håg att bryta denna himmelska tystnad. Det var, som skulle våra trötta, av sorg och lidande utmattade hjärtan äntligen funnit en vila, tryckta mot varandra.
Kära mormor, jag vet nog, att detta var illa gjort, jag vet nog, att mången skulle fördöma mig, icke blott för saken, utan för att dess minne är lika ljuvt, lika hänförande, lika litet blandat med ånger, som stunden var salig och helande för våra arma, lidande hjärtan. Jag har mången gång sedan tänkt på
160
